Tiggeri och tiggeri

Pojken tigger utanför affären. Han är i mina barns ålder, en ålder då livet helst ska leka, världen upptäckas. Han ser trött ut. Vilken förälder är glad över att sätta sitt barn i en så förnedrande situation?

Hur ser han på sig själv och sin framtid?

Många i det här landet tycks numera tycka att pojken utanför ICA är smutsig.

”Han kan väl ta och vara fattig någon annanstans”, tycks de mena och visar det öppet.

Hur kan tiggeri bli ett problem för den som inte tigger? För att det inte ser rent ut?

Nå, vem ska få äga det offentliga rummet och vems skönhetsuppfattning ska gälla? Bensinföretaget som utmed Roslagsbanan ber att jag betalar lite mer så jag får en plastleksak med deras emblem på?

Ingen tvingar oss att ge pengar till pojken. Så vad är problemet? Hur kan tiggarfrågan dominera så många middagsdiskussioner och media?

Kanske för att det är jobbigt att upptäcka att man har egoistiska värderingar när man trott sig vara annorlunda? Vår svenska självbild ruckas.

Varför har svenskarna ändrat beteende mot svaga och blivit en så lättstyrd publik i den enfaldiga debatten om tiggeri? Jo, därför att humanismen som kännetecknat Sverige successivt byts bort.

Fler än den fjortonårige pojken kommer i framtiden drabbas av den nya, men ack så gamla, egoismen.

Sjuka, äldre, de med svagast röst i samhället.

Vad är Sverige att vara stolt över om vi lämnar humanismen? Vilka är de nya ledorden?

Barnens skolor får beställa nya värdegrundsfoldrar.

Det finns mycket hemskheter vi önskar slippa se. Algblomning. Trafficking. Tiggeri. Det är inte särskilt vackra saker. De passar sannerligen inte in i livsstilsmagasins-liv, där allt ska vara rent och luftigt.

Vi verkar vilja kunna välja när vi vill se fattigdom. Eller åtminstone flytta den bortom kommungränsen (huspriset kan ju påverkas). Min övertygelse är att det är bättre att våga se.

Låt inte SD och tiggardebatten styra synen på människan och framtiden. Det är inte töntigt eller naivt att vara solidarisk. Var en medmänniska om du orkar och kan. Ge en slant om du vill. Skita ner miljön mindre.

Och var en motvikt till SD´s terror. För det är vad SD ägnar sig åt, och de tycks lyckas.

De skrämmer oss till egoism.

Myten om den låga arbetslösheten i Vallentuna

På senaste kommunfullmäktige återgavs ”Myten om den låga arbetslösheten i Vallentuna”.

Även lokaltidningarna bidrog okritiskt till mytbilden: "Titta - det finns en Vallentunamodell!"

Men den enda nyskapande idén som dykt upp senaste året är de kommunala ungdomssommarjobben. En idé som kom från (S) och inte från en trött allians.

Till Vallentuna flyttar många människor som redan är etablerade, har jobb på annan ort och inte riskerar utanförskap. Här byggs endast en viss typ av bostäder, valfriheten till trots. Visst är det skönt att slippa ungdomsarbetslöshetens jobbiga statistik?

     2012 har kommunen beslutat att annonsera för att bygga studentbostäder. På kommunfullmäktige ställde vi frågan om just studentbostäderna men möttes då av indignation, mest från äldre män (de yngre moderaterna höll faktiskt klädsamt tyst). 

”Men nu ska vi ju bygga!” sa man. Underförstått: vad är ni sura över nu då?

Ja, till exempel över det faktum att det inte byggs studentbostäder (som frågan just då gällde).

Men visst, vi är förbaskade över mer. Att på tok för få hyresrätter byggts. Att man inte vill använda sig mer av det egna kommunala Össeby Hus och bygga fler egna hyresrätter. Att huvudet stuckits ner i sanden i 30 år. Att Vallentuna inte själva kan härbärgera de flyktingbarn man ansvarsfullt sagt sig kunna ta emot.

”- Usch, vad det ser ut i Södertälje. Men har ni sett vår fina statistik? Eh, kan ni ta emot vår flyktingkvot, förresten?”

Det finns rejält med skäl till varför alliansen gör som de gör. De flesta bottnar i stor egoism. När får vi på allvar läsa om det i lokaltidningarna?

(Svaret på frågan om studentbostäderna uteblev. Den hade nog varit lättast att besvara).

I Vallentuna, Täby och Danderyd bor många som själva fixar att lotsa sina egna ungdomar vidare till eget boende eller arbete. Det är vad statistiken visar. Det är Vallentunamodellen. Är det verkligen något att slå på stora trumman för?

Digital utrustning eller inte?

Alliansen i Vallentuna har fått kalla fötter och bromsat kulturförvaltningens inköp av digital filmvisningsutrustning, trots en enig nämnd i oktober.

Den digitala utrustningen skulle möjliggöra visning av film, musikal, konsert, teater och sportevenemang. Allt i ett fördelaktigt avtal med Folkets hus och parker. Tanken var att en förening i ett senare skede ska bedriva biograf.

På kommunstyrelsen tyckte (C) att tjänsteskrivelsen var bristfällig. Hela kommunstyrelsens allians hade plötsligt svårt att förstå och ärendet återremitterades.

Varför ringde man inte bara upp Anders Dahlgren innan? Då hade tjänsteskrivelsen säkert uttryckt det som eventuellt efterlystes, t. ex frågan kring finansiering.

Vinsten med digitala sändningar är mervärdet för flera invånare, inte bara operaälskare. Rapporten talar om mötesplatser och socialt kapital (på sida 22-23 i bilagan till rapporten).

(T. ex skulle man kunna inviga den digitala utrustningen med att visa en direktsänd hockeymatch och avsluta med opera och konsert med Ken Ring). Kalkylen för visningarna visar att det inte går med ekonomisk förlust. Framförallt är det ett plus på humankapitalet. Läs rapporten här!

Det är lätt att oroas över att kommunstyrelsens ledamöter inte förbereder sig bättre. Det är dyrbar tid som medborgarna förväntar att vi förvaltar väl. Att fråga sina allianskamrater i kulturnämnden om råd när osäkerheten smög sig på, hade också varit möjligt för (C) eller letar man pengar för att kunna infria sina övriga vallöften?