tisdag 13 juni 2017

Midsommarens väktare

Jag reagerar numera med obehag när det viftas med svenska flaggan. När idrottsseger, nationaldag eller midsommar ska firas. Vad beror det på? Det var aldrig något problem att sjunga nationalsång eller vifta lite halvengagerat med något blågult på 90-talet, så vad har hänt? Jag tror att det beror på att det är svenskheten som betonas numera. Inte t. ex midsommarens tjusning.

Inte betonade mormor att det var just svenska kroppkakor hon lagade? Eller att sillen, nubben och kräftorna var ett uttryck för något svenskt? Vi åt bara. För det var gott. Eller kanske inte jättegott, men lite kul. Eller med skräck när det visade sig hur äckligt det var.
    Jag tror inte att man letade svenska jordgubbar i juni för att de just kom från Sverige, utan för att det var en sport att hitta dem till midsommar. Jordgubbarna var ju minst lika sura eller vattniga som alla andra jordgubbar (men det sa man aldrig…)
    När flaggan hissades då Bengt Baron vann olympiskt ryggsimsguld, och man sträckte på sig lite högtidligt i nationalsången (för att riktigt åka snålskjuts på Bengts glädje, vi var alla Bengt, och vi ville dela hur han kände det), så var det inte flaggan som var kärnan i hans prestation. Det var ju Bengts simning. Och lite lagom hängde idrottsprestationen ihop med en lagom diffus stolthet över Sverige. Tror jag.

Att binda en midsommarkrans, plocka sju sorters blommor, leka larviga danslekar eller återigen äta dessa förbaskade köttbullar vill jag gärna (nåja) fortsätta göra. Därför vänder det sig i magen när någon börjar manifestera Janssons frestelse i första hand som svenskt. Inte en fet och salt maträtt som görs enligt ett mytiskt, hemligt familjerecept (salt, grädde, lök, potatis, smör,  ansjovis, ströbröd samt spad).

Att jag hoppar runt som en groda ska inget parti eller kung dra nationalistiska växlar på. Och spelar jag Vi äro musikanter vid den blommiga stången, så beror det inte på nån nordisk genetisk defekt. Glädje i mat, dans och musik är universell. Att försöka ha kul har människan tröstat sig med i alla kulturer, genom sekler. Oavsett nationers tillblivelse.

Vill vi verkligen känna att alla hoppande grodor vid midsommar tänker ”oj, vad jag är svensk, ja, titta vad jag är svensk, jag är tokstolt svensk”? För det är så det börjar kännas. Som att värderingen av våra traditionshandlingar blivit för allvarlig och tråkig. Som att lite blågult tyg poängterar en gränsdragande överlägsenhet, inte en generositet. Och det verkar ske i alltfler länder. Det är ju åt helvete.

Det vore så fint om folk dansar ringlekar, binder kransar, äter rutten fisk, hinner få upp flaggan i en stång samt skyddar maten från det obligatoriska regnet, utan att en pånyttfödd våldsnationalism har med det att göra. Att vi gör det i första hand för att ha kul, inte som en trist nationshyllning, och för att vi kan skratta åt det töntiga i märkliga traditioner. 
Annars kan det vara.